Insikter

2010-06-02 @ 23:34:42


Jag har inte varit förmögen att bearbeta allt förrän nu.
Nu, när jag står inför ännu ett kliv i det som jag önskar
är rätt riktning.


Något gick sönder emellan mig och det jag trodde var min framtid.
Verbala slag.
Som när man tappar en porslinsfigur och limmar ihop den igen.
Det finns alltid luckor.
En viktig bit försvann.
I tomrummet kröp det in en bit i en helt annan färg.
En färg som lyser så starkt, men det bländar inte, det välkomnar.
Porslinsfiguren bleknade i skenet.
Jag krossade den. De vassa kanterna efter fallet gav mig sår.

Frigörelsen. Jag flög, jag var ensam med den bevingade porslinsfigur
som den lysande biten hörde till.
Den lysande biten var det som fanns kvar av mig, och jag fyllde det tomrum som fanns.
Jag blev hel, men saker går sönder.
Jag hoppas det inte går sönder.

Vi höll den tid vi fick som skört glas,
krossade bitarna i händerna tills de sjönk in i kroppen och blev delar av oss
.




Tro

2009-10-08 @ 23:28:18



I staden
Marknaden
Rytmiska klickanden av klackar, frasande av påsar och suckande andetag.
Bilarna susar förbi, de sprakar som brasor.
En man på ostadiga ben vinglar i takt till offentlighetens musik.
Allt är så blandat. På samma nivå.
Så mycket som händer. Så mycket affischer och annonser.
Undrar om någon av de jag möter ska ta del av
någon händelse som det affischeras och annonseras om.


Så otroligt osäker och flackar med blicken i förvirring då
det var ett upprepande ljud som störde min vardag.
Jag kunde inte komma fram till varifrån ljudet härstammade.
Det var en vänlig knackning insåg jag, och öppnade dörren.
Förvirringen försvann och kvar återstod ett möte och leenden på läppar.
Leendet finns kvar, men i och med att jag öppnade min dörr så stängde du din.
Du tror det skyddar mig, och dig, men det ger dig bara isolering.
Jag tror på dig.
Du säger att jag är stark, men det är kärlek jag lever i.
Den styrka du har är något annat.
Något man bara kan utforma för sig själv.
Jag tror på dig.

Att tro på något kan innebära full vetskap,
eller att stå inför det stora mörka mysteriet.
Antingen skapar man sig fördomar,
falsk information inför det okända för att känna trygghet,
eller så hoppas man. Hoppet. Fallet.
Att strukturera sin vardag. Att planera sitt liv.
Att stoppa alla minnen i små fack med prydligt skrivna lappar.
Jag tror inte på det.
Spontanitet. Ordning i kaoset. Ett ostädat rum är ett hemtrevligt rum.
Även de rum som rymmer framtidsdrömmar.
Det här är något jag ofta funderar runt, över och under.
Leva i nuet och endast värmas av de tankar om framtiden som finns.

Den minut du upplever just nu kommer aldrig tillbaka.





Hamnskiftare

2009-09-02 @ 23:07:05


Det är en omöjlighet att summera.
Men det behöver luftas, hanteras och sorteras in i de vrår de hör hemma i.
Minnena.


Förr har min kropp varit en överfylld behållare.
Ett ting med stora tydligt dragna gränser.
Den klarade bara av en viss mängd.
Då behållaren var fylld med negativitiet,
fick inte de positiva upplevelserna plats.
de låg stådigt en stund, värmde, men föll så fort
behållaren flyttades.

Jag har genomgått en metamorfos.
Jag har blivit en person med styrkan att hålla kvar allt.
Min värld lyfter upp mig,
högre och högre för varje dag som går.

Jag ser den i ögonen, hela min värld.
Jag känner att vi vet saker.
Vi vet saker.
Något viktigt och fantastiskt.
Det är ljust nu.
Jag längtar tills då jag ser det ljuset
leta sig genom ett köksfönster
i en lägenhet för två.

Omgiven av främlingar.
Främlingar är något att utforska.
Något att släppa in i sin värld.
Jag mötte en främling, som var en vän
jag inte lärt känna än.
Nu är den roten och kärnan
till att jag håller mig uppe,
att jag inte spricker.







I ljummet vatten

2009-07-13 @ 19:49:49



Om jag inte bär en stor mental sköld
då jag är utanför min trygghet,
invaderar paranoia.
Jag blir 11 år igen.
Den jag är nu skulle inte tillåta det jag fruktar då,
men den 11-åriga flickan skulle inte kunna stå emot.
Jag måste ta hand om min inre flicka.



Livet ger en mycket, så länge man lyssnar
till vad man innerst inne tror på.
Ibland kan något få en att till och med ändra på det.
Man får mycket skit
och mycket bra.
Vi tjänar på båda.
Att hålla båda nära hjärtat.

Jag skrev tidigare om känslan av att befinna sig i ljummet vatten.
Vad jag inte insåg, eller ens ville inse, var att det gav mig något positivt.
Om man oftare mött ett slag än ett handslag,
så blir reflexen att man behandlar saker defensivt.
Går ut med inställningen:
det man startar kommer att sluta dåligt.

Jag vill förmedla det jag kommit fram till i livet till andra
för att inspirera eller hjälpa.
Jag vet inte om det mottas
men viljan hos mig kanske kan mottas.
Jag har mycket att skriva om, men insikterna,
tankarna, har inte formats i ord än.
Ord är behandling men ord är också ett avslut.
Ett sätt att sätta punkt på det man sagt.


Klenoder

2009-06-17 @ 22:42:56


Jag håller allt kärt,
även det dåliga.
Allt som hänt, allt som sker och allt som kommer att ske formar mig.
Det är något vi människor inte kan göra något åt.
Att allt formar oss till de vi är.
Kanske ibland också till de vi vill vara.

Jag skriver ner mina drömmar, och även tankegångar som
jag väcks mitt i natten av, tankegångar som ger mig hjärtklappning.
Det kliar i fingrarna och jag får inte ro om jag inte skriver ner dem.
Idag läste jag några av dem.

Jag blev rädd. Och att jag blev rädd skrämmer mig också.
Att jag känt så, att jag vaknat av dessa känslor som står nedskrivna.
De skrämmer mig.
Det skulle vara att fly om jag förnekade det.

"Varenda del. Allt jag äger, säger och vidrör ruttnar.
Idag känns annorlunda
Just nu där jag är i livet känns annorlunda
Bortsliten från det gamla
Ensam, mycket ensam
Mina tankar har nya färgskalor
Lite som ett årstidsskifte
eller övergången från dagens ljus
till det orangea eftermiddagsdunklet
Hatet jag har för mig själv lindras genom straff
Straff för min existens
Jag klarar mig själv
Jag har alltid klarat mig själv"

Det är inte det faktum att jag mådde så pass dåligt som skrämmer mig,
utan snarare att jag var helt till freds med det.
Jag accepterade det.
Jag vet att jag skrämmer andra med det.
Fläckar deras oskyldiga sinnen med min smuts.
Förlåt.
Det här kommer försvinna när jag vaknar.
Morgondagen ger behaglig glömska.
Jag stänger boken och känner på dess tyngd.
Att den kan innehålla så mycket av mig och ändå väga så lite.
Bokstäverna är ostadiga och sneda.
Skrivna med ostadig hand.
Tur att den inte är linjerad,
då skulle jag känt mig tvungen att skriva propert.
Inget är propert av det som skrivs,
så varför ska då min handstil vara proper?

Mycket handlar om det som nu smygit sig in i varje vrå.
Det jag aldrig vågade tro på.

"Det kommer aldrig att hända innan slutet

Jag vet att det finns sår.
Jag tycker, och även om du inte gör det
så kanske, bara kanske, det får dig att må bättre.

Jag har svårt av samma anledning,
jag vet bara inte vem jag mister.
Mig själv, eller dig."



Att vilja ha något ärrat,fult och instängt.
Nedkylt av det Arktis som det simmat i.
Som att ta på isbitar, man vill släppa dem
för att kylan blir en stickande smärta.

Hur kan man vilja ha något sådant?
Någonstans inne i isbiten finns det något som vill ge,
något som vill finnas.
När det smälter slår det ut i blom.
Starkare än någonsin.

Nu, här, är jag utslagen.
Andas tungt och hjärtslagen dunkar smärtan genom kroppen.
Det enda jag vill nu, är att somna.
Somna med allt som betyder något.
Med allt som jag älskar.
Det spelar ingen roll att det inte finns här,
För jag kramar om mitt täcke och
förnimmer känslan.
Lever i den.



Ord, om och till er

2009-06-04 @ 15:50:34


Du gav mig något, helt ovetande om skräcken som föds hos mig.
Jag försökte ändå. Illamående, snart spyr jag.
Men det var inte ur munnen, det var ur ögonen.
Du kunde inte ha vetat, och när jag ser ditt leende kan jag inte neka.
Du vill skapa liv.
Det du inte inser är att du redan skapar liv.
Liv i mig och liv hos andra. Vi höjer, stöttar, och hjälper dig.
När man har fullt upp med sin egen uppväxt hur ska man då kunna ta hand om någon annans?
Nej.
det räcker med att du tänder en livsgnista hos mig och andra.
Även om jag just nu lever i en drömvärld, finns jag ju kvar i livet.

Känner mig uppriven inuti,
blottad för..ja för vem? Mest för mig själv.
Jag kan se mig tydligare nu även om jag hugger av huvudet som betraktar ifrån spegeln.
Det som blottas, är det jag eller en summa av de runtomkring mig?

Som tidigare har sagts: De fina sidorna sitter fast på ryggen. Det är därför vi inte ser dem själva.
Jag funderade än en gång på om du ser din fina rygg.

Att ha fumlat i ett mörkt rum så länge.
Trivs i det till stor del, men ändå känner sig blind.
Nu har jag ficklampan rakt i ögonen, förblindad.
Jag fumlar lika mycket nu, men av ljuset istället.
När jag är hel och frisk ska jag slipa den diamant jag vet att jag själv, som alla andra, har på ryggen.
Jag vill visa dig mitt jag.
Då ska jag själv hålla i ficklampan.
Stundom i mörker och stundom i ljus,
som en ficklampa som sveper över allt.

Vissa saker är bättre att lämna i mörker, och istället rikta strålen mot det som behöver bli belyst.

Jag ska vinna

2009-05-24 @ 15:15:11



Linda fina saker runt det fula i mig.

Jag kan ju inte göra annat än finnas till.

Det sitter upp i halsen på mig.

Avsvimmad i kroppen och full av liv i sinnet.

Små elektriska stötar genom benen, upp i nacken,

som när man suttit still för länge,

och det är väl det jag gjort kanske.

Suttit still alldeles för länge.

Nu känns det som om jag rör på mig,

eller åtminstone som om jag tar mig framåt.


Ord är mäktiga, men inte nog. Inte nu.

Eller så kanske jag inte riktigt kan se än.

Fortfarande har kvar min bomull i huvudet

och en hinna framför ögonen.



Det som spökar för mig, ständigt

Som jag trott att jag lyckats förinta,

nu ställer det sig framför tankarna och känslorna.

Kastar sin skit.

Med en trygg grund att falla handlöst emot

om jag förlorar, så kanske jag vågar ställa mig

med knutna händer, och ta emot allt.

Om handen alltid är knuten kan jag varken ge eller få.

Där är faran.

Det är där den verkliga skräcken ligger.
Men jag ska vinna


Jag vet ingenting längre

2009-05-21 @ 16:58:38


Mina rutiner går sönder
Samlingar.
Katalogiserade minnen och känslor, låsta för omvärlden och ibland för mig själv.

Nu tappar jag de en efter en,
de går i spillror och jag kan inte samla ihop dom.
Det är som att hitta brödsmulorna i mattan.
De försvinner inte men de är iallafall inte hos mig längre.

Hur ska jag tolka det här? Det är så plötsligt
och jag känner mig nästan apatisk.
Varken lycklig eller olycklig.
Nu inväntar jag på att vägen ska dala,
som den måste göra för att sedan kunna gå uppåt.
Bomull i huvudet. Invaggad i ljummet vatten.
Jag vet inte om jag tycker om det,
om det läker eller om det bara ger mig
en hinna framför ögonen som skyddar från det onda.
Jag vet inte om jag tycker om det, men jag vill inte att det ska försvinna.
Vill kasta bort det och vill omfamna det och aldrig släppa taget.
Men om jag snubblar och tappar, eller om jag kastar och ångrar?

Ingen av oss kan frälsa sig själv, vi är alla delaktiga i varandras frälsning,
och det är bara det hopp vi kan skänka andra som kan lyfta oss själva
från mörkret upp i ljuset -
De räknade sorgernas bok

Är det så?
Ja och nej. Att vilja tro på att man kan frälsa sig själv krävs för att faktiskt
åstadkomma det, vill jag tro.  
Är man stängd, så kan man aldrig öppna sig för möjligheterna.
Människan är ett flockdjur, ja, men det betyder inte att vi inte är individer.
Nu skriver jag direkt ur tankarna. Inte som jag oftast gjort:
kommit fram till åtminstone något.

Det jag skriver här är delar i ett större sammanhang.
Jag kan med lätthet se att det är vägen till något bra.
Jag vet inte vad, men jag är säker.

Vaknar med smärta i hela kroppen, rör inte på mig.
Någon behövde mig så jag ställde mig upp.
Svart framför ögonen och smärtan går som ilningar i mig.
Ett stilla illamående som jag inte gör något åt.
Det har regnat, nu ligger solen på och jag blir bländad,
känner mig inte värdig att vara på samma ställe som allt
det vackra utanför mitt fönster.
Går ut, slås av tanken att det här inte är min dag.
Det är någon annans. det är därför den känns så meningslös.
Tom.

Dagar då du känner att du inte vet varför du är just där du är,
så är det förmodligen någon annans alldeles fantastiska dag.






Mänskliga frågor

2009-05-05 @ 20:44:02


Tända ljus och tankar kring kärlek i alla dess former.

Framtiden visar sig bara genom datorskärmens ljus.

Varje dag ser man kärlek. Om man tittar noga, ser man det hos alla.

Denna oförklarliga mänskliga egenskap.

Precis som alla människor har sin alldeles egna vänlighet

så har även alla sitt alldeles egna sätt att visa kärlek

Att tolka den och ta emot den.


Hur ska jag kunna beskriva en sån här känsla?

Det räcker inte med att lovprisa hur vackert jag tycker regnet med ett svagt solljus är

Eller hur musiken som letar sig rakt in i allt ger mig...Ja vad?

Kärlek?

Hur ska jag kunna beskriva med ord att jag, ensam, i ett mörkt rum

med endast musiken som sällskap, kan känna en så obeskrivlig känsla?

Förväntan kanske.


Jag har också på senare tid, känt mig mer i balans med det förflutna.

Det som ibland hugger tag i en bakifrån och hindrar ens framfart.

Ibland hindrar det inte bara, utan gör även lite ont.

Även om jag måste ta till konstgjord lycka, karvande knivar, ett enkelt liv

så är det ju ändå bättre.

Det går långsamt bättre.

Ibland får man tacka även det som kommer utifrån, inte bara det man själv åstadkommit.

Även om det är konstgjord lycka, framställd av någon som inte vet hur den ska se ut för mottagaren. Eller av den som inte vet om det är dröm eller verklighet.

Är konstgjord lycka också lycka?

Om jag skapar min egen lycka,

är den otillräcklig då?


En pessimists glädjestunder

2009-04-17 @ 21:48:48



Vi människor har en tendens att behöva något
stort, uppryckande, nytt, och extremt för att förundras.
Det bottnar förmodligen i behovet av att känna sig speciell.
Som om man äger eller har upplevt något som ingen annan har.

Att se glädje i småsakerna, de alldagliga upplevelserna är en konst.
Ibland kan jag få för mig att det är en bortglömd sådan.
Det klagas och ältas. Man suckar och stönar.
Att se alltings meningslöshet, hantera varje situation med sarkasm
och sedan skratta åt det, verkar vara det mest vanliga beteendet.
En trend till och med. Man ska skratta och gotta sig åt hur skit livet är.
Då är man realist.
Jag kan dock inte undgå att se någon sorts underliggande nedstämdhet i det hela.
Kanske jag är en av de negativa. Pessimisten.

Dimma på en åker där regnvattnet lagt sig som en sjö.
Morgonljuset igenom persiennerna.
Lugnt jordnära trä.
Orörda papper som väntar på att få bli något, uttrycka något.
Nätter då kreativiteten sprudlar.
Nyuppvärmda gator med grus som knastrar som en brasa.
Det skrivna ordet på alla sätt och vis.
Alla dessa röster.
Bas, rytm, takt.
Spontanitet.
Himlen som aldrig ser likadan ut.
Rök som letar sig uppåt i mjuka vågor.
Drömmarna som visar nya världar.
Känslan av värme och förväntan när man ger.
Fälla upp ett paraply emot regnet.
Händer som rör sig och talar sitt egna språk.


Några få av de saker som Pessimisten tycker är bland det finaste.


Förlåt. Tack. Jag vet inte.

2009-04-10 @ 00:10:05



"bakom ögonlocken finns det ljus, det är mitt."
- ur ett nio års gammalt anteckningsblock.
Att inse att man inte klarar allt själv kan kännas omöjligt,
som ett berg man vill bestiga men ens styrka klarar inte av det.



De två block som vardagarna bestått av löstes upp till större del idag.
"jag älskar ju dig!"
jag hade ju glömt att vi älskade varandra. Förlåt.

Jag har fått en trygghet.
Båda är brända,
men jag tror att i och med det, finns en sorts förståelse
som är svår att åstadkomma på annat sätt.
Jag känner känslan av att stå utanför problemen.
De finns där, men jag ser på dem från åskådarplatsen istället.
Du sträcker ut en hjälpande hand när man letar efter fäste, försöker ta sig uppåt,
som hjälper mer än du kan ana.
Tack.



Ur Moleskine 20/10 - 08: Om våren
Undrar om det är så man kan känna sig när våren
kommer och man klagar, sen kommer man på att man saknade
den ju, hela vinterperioden.
Man går hem, tar på sig vinterkläder, solglasögon och köper en glass
för att kunna känna sig som om man faktiskt inte alls favoriserar årstider.
Att man är mångsidig och öppen.
Älskar vädret.


Varför blir man aldrig nöjd?
Är det så att vi springer snabbare än vad de saker vi är välsignade med kan hinna ikapp?
Är det den här sortens behov som ger oss drömmar, mål, ambition?
Kanske då vi redan är i ett stadium av någorlunda balans kan vi använda detta till att känna
 en drivkraft, en mening med vardagen.
 Men de som är så lågt att de bara ser tomhet?
Hur ska de kunna se annat än en press på att bli bättre?
En sorts anpassning? Om man bara mött skit, hur ska man kunna vända sig
 om och se den bra sidan av det här?
Jag blir inte klok på att fundera över det.
När jag varit instängd i depression, har det endast blivit bättre genom något
utomstående som skänkt mig ett litet lyft, så att jag sedan kunnat klarat av resten själv.
Vad händer med de som inte får det?
Jag vet inte.



Nyrenoverad

2009-03-27 @ 17:19:10



Det känns som om en mur har rests, men jag är inte ensam innanför.
Det är en fin mur, vackert utsmyckad och ger en mystisk och magisk känsla ifrån sig.
Synen och tanken blir uppdelad och otydlig genom de galler som muren består av.
Omgivningen som annars slukar mig totalt blir avskild, och känns plötsligt mindre hotfull.

Det är inte lätt att hålla kvar tankarna vid det viktiga när de bara svävar iväg och jag får fullt upp med att försöka få tag i dem, samtidigt som jag måste fokusera på det väsentliga.
Det finns ingen tid över.
Framtiden drar och stressar om man vill leva i nuet.

Att befinna sig i en fas med mycket förändring och stora beslut gör att de fina småsakerna försummas.
Jag kämpar för att hålla fast vid det som är jag,
och för att visa min kärlek, min omtanke och mitt intresse för mina närmaste.
Kämpar för att få dem att se och kämpar själv för att tolka och se.
Den där balansgången som är vänskap, vad är och vad är inte?
Så stort, så oändligt med möjligheter.

Jag är så rädd för de där åren av helvete, så rädd att de ska upprepas.
Det som "var så längesen" för en utomstående, känns som gårdagen för mig.
Känner fortfarande slagen, blickarna, förnedringen.
Stora hammare som krossar självförtroendet.
Krafter som inte går att rå sig på som ligger hotfullt och skuggar över minsta hopp om att bli omtyckt.


livet beskrivet med fyra punkter.

One dot, thats on or off, defines what is and what is not, one dot
Two dot, a pair of eyes, a voice, a touch, complete surprise, two dot

My ghost likes to travel so far in the unknown
My ghost likes to travel so deep into your space

Growing up, looking for a place to live

Three dot, a trinity, a way to map the universe,
Three dot
Four dot, is what will make a square, a bed to build on, its all there,
Four dot




Man är som man är när man inte blev som man skulle

2009-03-19 @ 22:43:15



Nu har jag varit instängd, skör, ignorerande, förvirrad, deprimerad och kall så länge.
Trots att jag varje morgon klär på mig med optimism, öppenhet och en vilja att må bra,
så tar jag inte av mig det fängelse jag gett mig.
Jag är rädd för det.
Jag har lättat på låset en enda gång, bara för att hamna i en grop av skam, illamående, och ånger.
Jag vet inte om jag vill eller har möjligheten att förändras.
Allt kanske är helt obefintligt, helt omöjligt och helt opassande mig.
Det är tryggt att bo i sin egna värld, inte låta någon som helst komma åt en.
Men den känsla av tomhet, att inte räcka till och vara som en ofärdig skapelse,
kanske bara kan fyllas av att våga ta det steget.
Jag kanske blir färdig endast om jag kastar mig ut i allt.
Men då jag även i mina allra ljusaste stunder känner mig som smutsen i tomma fickor,
en äcklig morgonsmak i munnen, så är det inte det allra lättaste att bara släppa taget
om min trygghet som jag egentligen avskyr.

Jag är en enstöring med social kompetens.


Som jag även skrivit tidigare här i min fristad, så är känslan av ingenting,
att man är meningslös, den allra värsta.
Därför letar man sig, då man inte kan få den bättre versionen,
till tryggheten som är ensamhet och smärta.
Det gör att livet känns verkligt.
Bestraffning i olika former har varit min trygghet. Om jag har misslyckats har jag bestraffats.
Struktur. Rutin.
Förhoppning - Verkan - Nederlag - Bestraffning. 1 2 3 4.
Den inre smärtan bör synas utanpå.
Då det känns som om man inte är värd det man vill ha, får man det inte och skapar genom detta ett lugn.
Regler och måsten och förbud ger en balansen tillbaka.

Livet är vackert, med alla dess fula sidor. Att kämpa för något gör det ju så mycket mer värdefullt,
och de få ljuspunkter som finns lyser så mycket starkare i mörker.

Av alla roller i den film som är mitt liv, finns det en som verkligen står ut och lämnar kvar en
äcklig känsla av förstörelse. Det är som om den här mannen kryper sig in i varje vrå av lyckliga slut och glada mellansekvenser.
Som gör att alla andra skådespelare i filmen blir färgade av honom, gör att huvudpersonen tvekar och är
misstänksam mot även dessa.
Jag kan kalla honom Järnhandlarn, för det är han som snickrat mitt fängelse.
Jag hoppas att skiten ska sopas bort, hans skit. Men jag kan inte göra det själv.

Förut hade jag ytterst kapabla städare, eller åtminstone de som kunde
sopa bort det under mattan åt mig,
eller kanske bara in i ett hörn någonstans.
Fast nu verkar det som om de har fått bättre jobb med folk som erbjuder
dem något jag absolut inte kan ge.
Jag vill kunna ge.

Min önskan

2009-03-01 @ 18:29:54


Ju närmare man kommer något, desto svårare blir det att se det


Som alltid är det bara frågorna som har det hårda greppet om mina tankar.
Varför kan jag inte låta mina känslor, min intuition styra mig?
Varför är jag fast i ett mönster av rutiner?
"Det är du inte"
Nej, för jag döljer dem för andra. Försöker omedvetet verka bättre än vad jag är.
Därför syns det inte för en utomstående.
För att citera Log-Lady:

"Complications set in-yes, complications. How many times have we heard: ‘it's simple'. Nothing is simple. We live in a world where nothing is simple. Each day, just when we think we have a handle on things, suddenly some new element is introduced and everything is complicated once again. (...) "What is the secret? What is the secret to simplicity, to the pure and simple life? Are our appetites, our desires undermining us? Is the cart in front of the horse?"
"

Det finns inte bara en bestämd väg, det finns fler. Just för tillfället är jag på väg nerför fyra olika vägar.
Framtiden
Egoismen
Känslan av makt
Osäkerheten

Den mest objektiva, mest självklara vägen, Framtiden.
Planerar, undrar, drömmer, frågar, längtar, fruktar framtiden.
En del av mig vill leva ett simpelt liv, ensam med bara mina mest intensiva intressen vid min sida.
En annan del av mig, som jag antar är Egoismen, är rädd för att leva ett sådant liv.
Egoismen vill bli älskad, aldrig känna ensamhet och tomhet. Nå framgång och få bekräftelse.
Då och då tar jag mig in på vägen som är känslan av Makt. Det finns inte ett bättre ord för att förklara den.
Världen är logisk och jag accepterar och kan hantera det förflutna. Jag ser mig själv som en som står utanför mängden och förstår något viktigt, något avgörande.
Den här upplevelsen vara sällan länge, för Osäkerheten ligger som en dimma över varenda väg, skymmer sikten och saktar ner mina steg. Det är osäkerheten som hindrar min framtid, berövar mig på makten och hoppet om bekräftelse.

En önskan, vad är det? Bara en mening sagd till en allvetande makt, till ingen-särskild-alls, i hoppet om att någon ska höra ens bedjan, få ens önskan att slå in.
Jag önskar mig försoning med mig själv.
Jag hoppas någon hör mig.

Ur den gröna kvällsboken

2009-02-23 @ 22:00:34


Jag glömde säga det här till dig, min vän, som kommer till mig med ordlös tröst:
Det är svårt att tänka på framtiden då man vet att man inte kommer att dela den med den man älskar.


Skrivet i kvällsboken då jag vaknade efter 15 timmars sömn. En dröm.
De har funnits länge och lämnar alltid ledtrådar, tecken i världen som leder människor till död, fruktan och förvirring.
Jag bor i ett vitmålat hus med en liten uppfart. jag känner mig otrygg, ser ut genom fönstret, längtar bort. Min bil är försvunnen. Då jag ser mig om upptäcker jag att tavlorna ändrat motiv, de visar nu surrealistiska bilder, detaljer av något, detta besvärar mig och ger mig ångest.
Jag får besök av en man som öppnar dörren utan problem, låser upp den utifrån. Han är lång, har ljust kort hår och vilda guldbruna ögon. Han talar lugnt fastän hans ansiktsuttryck visar galenskap. Utanför dörren hörs ett rytmiskt tickande från någon maskin.
"Jag skulle byta lås om jag var du."
Jag stänger dörren och när jag öppnar den igen är han borta. Utanför står hans svarta motorcykel kvar.
Tickandet kommer ifrån en liten display som visar tre olika symboler; en öppen dörr, en telefon och ett ansikte. Ingen av dem lyser.
Jag vill fly.
Går ut och stänger dörren. Den första symbolen tänds och dörren går upp, den andra symbolen tänds och telefonen ringer. Jag blir jagad av mannen. Han försöker strypa mig men jag får tag i hans ansikte och gräver in handen i hans öga. Det lossnar förvånansvärt lätt. Han skrattar.
Jag kör iväg på hans motorcykel och när jag ser mig om är han försvunnen.  Jag rusar in på närmaste polisstation men hör en bil, min bil, stanna utanför. Jag vet instiktivt att det är en av dem. Från mitt gömställe ser jag en annan man komma in. Han är den enögde mannens motsats. Kort, satt och med mörkt hår och ögon. Han skjuter poliserna.
Jag ser mig själv svara i telefonen när den ringer, jag skriker.


Hur kommer det sig, att människan så lätt tar för givet det som är allra skörast och viktigast?
Hur kommer det sig, att vi tar för givet så mycket så att vi till slut förlorar?
Jag ser just nu i min närhet, människor som förlorar. Jag vill hjälpa dem att hålla kvar det, men det gör bara ont.
Om jag försöker mer nu, kommer jag bara att skadas. Kvar nu är endast hoppet om att de själv kommer inse vilken otrolig förlust de just genomgått.

Eller har det gått så långt, att det inte längre är en förlust för dem?
Att det blivit värdelöst i jämförelse?
Är det bara jag som värdesätter det här sköra fina och så ytterst viktiga?

Snart finns bara bitterheten och ensamheten kvar.
Jag behöver agera.