Insikter
Jag har inte varit förmögen att bearbeta allt förrän nu.
Nu, när jag står inför ännu ett kliv i det som jag önskar
är rätt riktning.
Något gick sönder emellan mig och det jag trodde var min framtid.
Verbala slag.
Som när man tappar en porslinsfigur och limmar ihop den igen.
Det finns alltid luckor.
En viktig bit försvann.
I tomrummet kröp det in en bit i en helt annan färg.
En färg som lyser så starkt, men det bländar inte, det välkomnar.
Porslinsfiguren bleknade i skenet.
Jag krossade den. De vassa kanterna efter fallet gav mig sår.
Frigörelsen. Jag flög, jag var ensam med den bevingade porslinsfigur
som den lysande biten hörde till.
Den lysande biten var det som fanns kvar av mig, och jag fyllde det tomrum som fanns.
Jag blev hel, men saker går sönder.
Jag hoppas det inte går sönder.
Vi höll den tid vi fick som skört glas,
krossade bitarna i händerna tills de sjönk in i kroppen och blev delar av oss.
