sochm

Om jag inte bär en stor mental sköld
då jag är utanför min trygghet,
invaderar paranoia.
Jag blir 11 år igen.
Den jag är nu skulle inte tillåta det jag fruktar då,
men den 11-åriga flickan skulle inte kunna stå emot.
Jag måste ta hand om min inre flicka.


Livet ger en mycket, så länge man lyssnar
till vad man innerst inne tror på.
Ibland kan något få en att till och med ändra på det.
Man får mycket skit
och mycket bra.
Vi tjänar på båda.
Att hålla båda nära hjärtat.

Jag skrev tidigare om känslan av att befinna sig i ljummet vatten.
Vad jag inte insåg, eller ens ville inse, var att det gav mig något positivt.
Om man oftare mött ett slag än ett handslag,
så blir reflexen att man behandlar saker defensivt.
Går ut med inställningen:
det man startar kommer att sluta dåligt.

Jag vill förmedla det jag kommit fram till i livet till andra
för att inspirera eller hjälpa.
Jag vet inte om det mottas
men viljan hos mig kanske kan mottas.
Jag har mycket att skriva om, men insikterna,
tankarna, har inte formats i ord än.
Ord är behandling men ord är också ett avslut.
Ett sätt att sätta punkt på det man sagt.

Jag kan ju inte göra annat än finnas till.

Det sitter upp i halsen på mig.

Avsvimmad i kroppen och full av liv i sinnet.

Små elektriska stötar genom benen, upp i nacken,

som när man suttit still för länge,

och det är väl det jag gjort kanske.

Suttit still alldeles för länge.

Nu känns det som om jag rör på mig,

eller åtminstone som om jag tar mig framåt.

Ord är mäktiga, men inte nog. Inte nu.

Eller så kanske jag inte riktigt kan se än.

Fortfarande har kvar min bomull i huvudet

och en hinna framför ögonen.

Det som spökar för mig, ständigt

Som jag trott att jag lyckats förinta,

nu ställer det sig framför tankarna och känslorna.

Kastar sin skit.

Med en trygg grund att falla handlöst emot

om jag förlorar, så kanske jag vågar ställa mig

med knutna händer, och ta emot allt.

Om handen alltid är knuten kan jag varken ge eller få.

Där är faran.

Det är där den verkliga skräcken ligger.
Men jag ska vinna

Tända ljus och tankar kring kärlek i alla dess former.

Framtiden visar sig bara genom datorskärmens ljus.

Varje dag ser man kärlek. Om man tittar noga, ser man det hos alla.

Denna oförklarliga mänskliga egenskap.

Precis som alla människor har sin alldeles egna vänlighet

så har även alla sitt alldeles egna sätt att visa kärlek

Att tolka den och ta emot den.

Hur ska jag kunna beskriva en sån här känsla?

Det räcker inte med att lovprisa hur vackert jag tycker regnet med ett svagt solljus är

Eller hur musiken som letar sig rakt in i allt ger mig...Ja vad?

Kärlek?

Hur ska jag kunna beskriva med ord att jag, ensam, i ett mörkt rum

med endast musiken som sällskap, kan känna en så obeskrivlig känsla?

Förväntan kanske.

Jag har också på senare tid, känt mig mer i balans med det förflutna.

Det som ibland hugger tag i en bakifrån och hindrar ens framfart.

Ibland hindrar det inte bara, utan gör även lite ont.

Även om jag måste ta till konstgjord lycka, karvande knivar, ett enkelt liv

så är det ju ändå bättre.

Det går långsamt bättre.

Ibland får man tacka även det som kommer utifrån, inte bara det man själv åstadkommit.

Även om det är konstgjord lycka, framställd av någon som inte vet hur den ska se ut för mottagaren. Eller av den som inte vet om det är dröm eller verklighet.

Är konstgjord lycka också lycka?

Om jag skapar min egen lycka,

är den otillräcklig då?

Vi människor har en tendens att behöva något
stort, uppryckande, nytt, och extremt för att förundras.
Det bottnar förmodligen i behovet av att känna sig speciell.
Som om man äger eller har upplevt något som ingen annan har.

Att se glädje i småsakerna, de alldagliga upplevelserna är en konst.
Ibland kan jag få för mig att det är en bortglömd sådan.
Det klagas och ältas. Man suckar och stönar.
Att se alltings meningslöshet, hantera varje situation med sarkasm
och sedan skratta åt det, verkar vara det mest vanliga beteendet.
En trend till och med. Man ska skratta och gotta sig åt hur skit livet är.
Då är man realist.
Jag kan dock inte undgå att se någon sorts underliggande nedstämdhet i det hela.
Kanske jag är en av de negativa. Pessimisten.

Dimma på en åker där regnvattnet lagt sig som en sjö.
Morgonljuset igenom persiennerna.
Lugnt jordnära trä.
Orörda papper som väntar på att få bli något, uttrycka något.
Nätter då kreativiteten sprudlar.
Nyuppvärmda gator med grus som knastrar som en brasa.
Det skrivna ordet på alla sätt och vis.
Alla dessa röster.
Bas, rytm, takt.
Spontanitet.
Himlen som aldrig ser likadan ut.
Rök som letar sig uppåt i mjuka vågor.
Drömmarna som visar nya världar.
Känslan av värme och förväntan när man ger.
Fälla upp ett paraply emot regnet.
Händer som rör sig och talar sitt egna språk.

Några få av de saker som Pessimisten tycker är bland det finaste.

"bakom ögonlocken finns det ljus, det är mitt." - ur ett nio års gammalt anteckningsblock.
Att inse att man inte klarar allt själv kan kännas omöjligt,
som ett berg man vill bestiga men ens styrka klarar inte av det.


De två block som vardagarna bestått av löstes upp till större del idag.
"jag älskar ju dig!"
jag hade ju glömt att vi älskade varandra. Förlåt.

Jag har fått en trygghet.
Båda är brända,
men jag tror att i och med det, finns en sorts förståelse
som är svår att åstadkomma på annat sätt.
Jag känner känslan av att stå utanför problemen.
De finns där, men jag ser på dem från åskådarplatsen istället.
Du sträcker ut en hjälpande hand när man letar efter fäste, försöker ta sig uppåt,
som hjälper mer än du kan ana.
Tack.



Ur Moleskine 20/10 - 08: Om våren
Undrar om det är så man kan känna sig när våren
kommer och man klagar, sen kommer man på att man saknade
den ju, hela vinterperioden.
Man går hem, tar på sig vinterkläder, solglasögon och köper en glass
för att kunna känna sig som om man faktiskt inte alls favoriserar årstider.
Att man är mångsidig och öppen.
Älskar vädret.

Varför blir man aldrig nöjd?
Är det så att vi springer snabbare än vad de saker vi är välsignade med kan hinna ikapp?
Är det den här sortens behov som ger oss drömmar, mål, ambition?
Kanske då vi redan är i ett stadium av någorlunda balans kan vi använda detta till att känna
 en drivkraft, en mening med vardagen.
 Men de som är så lågt att de bara ser tomhet?
Hur ska de kunna se annat än en press på att bli bättre?
En sorts anpassning? Om man bara mött skit, hur ska man kunna vända sig
 om och se den bra sidan av det här?
Jag blir inte klok på att fundera över det.
När jag varit instängd i depression, har det endast blivit bättre genom något
utomstående som skänkt mig ett litet lyft, så att jag sedan kunnat klarat av resten själv.
Vad händer med de som inte får det?
Jag vet inte.

Det känns som om en mur har rests, men jag är inte ensam innanför.
Det är en fin mur, vackert utsmyckad och ger en mystisk och magisk känsla ifrån sig.
Synen och tanken blir uppdelad och otydlig genom de galler som muren består av.
Omgivningen som annars slukar mig totalt blir avskild, och känns plötsligt mindre hotfull.

Det är inte lätt att hålla kvar tankarna vid det viktiga när de bara svävar iväg och jag får fullt upp med att försöka få tag i dem, samtidigt som jag måste fokusera på det väsentliga.
Det finns ingen tid över.
Framtiden drar och stressar om man vill leva i nuet.

Att befinna sig i en fas med mycket förändring och stora beslut gör att de fina småsakerna försummas.
Jag kämpar för att hålla fast vid det som är jag,
och för att visa min kärlek, min omtanke och mitt intresse för mina närmaste.
Kämpar för att få dem att se och kämpar själv för att tolka och se.
Den där balansgången som är vänskap, vad är och vad är inte?
Så stort, så oändligt med möjligheter.

Jag är så rädd för de där åren av helvete, så rädd att de ska upprepas.
Det som "var så längesen" för en utomstående, känns som gårdagen för mig.
Känner fortfarande slagen, blickarna, förnedringen.
Stora hammare som krossar självförtroendet.
Krafter som inte går att rå sig på som ligger hotfullt och skuggar över minsta hopp om att bli omtyckt.


livet beskrivet med fyra punkter.

One dot, thats on or off, defines what is and what is not, one dot
Two dot, a pair of eyes, a voice, a touch, complete surprise, two dot

My ghost likes to travel so far in the unknown
My ghost likes to travel so deep into your space

Growing up, looking for a place to live

Three dot, a trinity, a way to map the universe,
Three dot
Four dot, is what will make a square, a bed to build on, its all there,
Four dot