sochm

Du gav mig något, helt ovetande om skräcken som föds hos mig.
Jag försökte ändå. Illamående, snart spyr jag.
Men det var inte ur munnen, det var ur ögonen.
Du kunde inte ha vetat, och när jag ser ditt leende kan jag inte neka.
Du vill skapa liv.
Det du inte inser är att du redan skapar liv.
Liv i mig och liv hos andra. Vi höjer, stöttar, och hjälper dig.
När man har fullt upp med sin egen uppväxt hur ska man då kunna ta hand om någon annans?
Nej.
det räcker med att du tänder en livsgnista hos mig och andra.
Även om jag just nu lever i en drömvärld, finns jag ju kvar i livet.

Känner mig uppriven inuti,
blottad för..ja för vem? Mest för mig själv.
Jag kan se mig tydligare nu även om jag hugger av huvudet som betraktar ifrån spegeln.
Det som blottas, är det jag eller en summa av de runtomkring mig?

Som tidigare har sagts: De fina sidorna sitter fast på ryggen. Det är därför vi inte ser dem själva.
Jag funderade än en gång på om du ser din fina rygg.

Att ha fumlat i ett mörkt rum så länge.
Trivs i det till stor del, men ändå känner sig blind.
Nu har jag ficklampan rakt i ögonen, förblindad.
Jag fumlar lika mycket nu, men av ljuset istället.
När jag är hel och frisk ska jag slipa den diamant jag vet att jag själv, som alla andra, har på ryggen.
Jag vill visa dig mitt jag.
Då ska jag själv hålla i ficklampan.
Stundom i mörker och stundom i ljus,
som en ficklampa som sveper över allt.

Vissa saker är bättre att lämna i mörker, och istället rikta strålen mot det som behöver bli belyst.