sochm

Nu har jag varit instängd, skör, ignorerande, förvirrad, deprimerad och kall så länge.
Trots att jag varje morgon klär på mig med optimism, öppenhet och en vilja att må bra,
så tar jag inte av mig det fängelse jag gett mig.
Jag är rädd för det.
Jag har lättat på låset en enda gång, bara för att hamna i en grop av skam, illamående, och ånger.
Jag vet inte om jag vill eller har möjligheten att förändras.
Allt kanske är helt obefintligt, helt omöjligt och helt opassande mig.
Det är tryggt att bo i sin egna värld, inte låta någon som helst komma åt en.
Men den känsla av tomhet, att inte räcka till och vara som en ofärdig skapelse,
kanske bara kan fyllas av att våga ta det steget.
Jag kanske blir färdig endast om jag kastar mig ut i allt.
Men då jag även i mina allra ljusaste stunder känner mig som smutsen i tomma fickor,
en äcklig morgonsmak i munnen, så är det inte det allra lättaste att bara släppa taget
om min trygghet som jag egentligen avskyr.

Jag är en enstöring med social kompetens.

Som jag även skrivit tidigare här i min fristad, så är känslan av ingenting,
att man är meningslös, den allra värsta.
Därför letar man sig, då man inte kan få den bättre versionen,
till tryggheten som är ensamhet och smärta.
Det gör att livet känns verkligt.
Bestraffning i olika former har varit min trygghet. Om jag har misslyckats har jag bestraffats.
Struktur. Rutin.
Förhoppning - Verkan - Nederlag - Bestraffning. 1 2 3 4.
Den inre smärtan bör synas utanpå.
Då det känns som om man inte är värd det man vill ha, får man det inte och skapar genom detta ett lugn.
Regler och måsten och förbud ger en balansen tillbaka.

Livet är vackert, med alla dess fula sidor. Att kämpa för något gör det ju så mycket mer värdefullt,
och de få ljuspunkter som finns lyser så mycket starkare i mörker.

Av alla roller i den film som är mitt liv, finns det en som verkligen står ut och lämnar kvar en
äcklig känsla av förstörelse. Det är som om den här mannen kryper sig in i varje vrå av lyckliga slut och glada mellansekvenser.
Som gör att alla andra skådespelare i filmen blir färgade av honom, gör att huvudpersonen tvekar och är
misstänksam mot även dessa.
Jag kan kalla honom Järnhandlarn, för det är han som snickrat mitt fängelse.
Jag hoppas att skiten ska sopas bort, hans skit. Men jag kan inte göra det själv.

Förut hade jag ytterst kapabla städare, eller åtminstone de som kunde
sopa bort det under mattan åt mig,
eller kanske bara in i ett hörn någonstans.
Fast nu verkar det som om de har fått bättre jobb med folk som erbjuder
dem något jag absolut inte kan ge.
Jag vill kunna ge.