sochm

Mina rutiner går sönder
Samlingar.
Katalogiserade minnen och känslor, låsta för omvärlden och ibland för mig själv.

Nu tappar jag de en efter en,
de går i spillror och jag kan inte samla ihop dom.
Det är som att hitta brödsmulorna i mattan.
De försvinner inte men de är iallafall inte hos mig längre.

Hur ska jag tolka det här? Det är så plötsligt
och jag känner mig nästan apatisk.
Varken lycklig eller olycklig.
Nu inväntar jag på att vägen ska dala,
som den måste göra för att sedan kunna gå uppåt.
Bomull i huvudet. Invaggad i ljummet vatten.
Jag vet inte om jag tycker om det,
om det läker eller om det bara ger mig
en hinna framför ögonen som skyddar från det onda.
Jag vet inte om jag tycker om det, men jag vill inte att det ska försvinna.
Vill kasta bort det och vill omfamna det och aldrig släppa taget.
Men om jag snubblar och tappar, eller om jag kastar och ångrar?

Ingen av oss kan frälsa sig själv, vi är alla delaktiga i varandras frälsning,
och det är bara det hopp vi kan skänka andra som kan lyfta oss själva
från mörkret upp i ljuset - De räknade sorgernas bok

Är det så?
Ja och nej. Att vilja tro på att man kan frälsa sig själv krävs för att faktiskt
åstadkomma det, vill jag tro.  
Är man stängd, så kan man aldrig öppna sig för möjligheterna.
Människan är ett flockdjur, ja, men det betyder inte att vi inte är individer.
Nu skriver jag direkt ur tankarna. Inte som jag oftast gjort:
kommit fram till åtminstone något.

Det jag skriver här är delar i ett större sammanhang.
Jag kan med lätthet se att det är vägen till något bra.
Jag vet inte vad, men jag är säker.

Vaknar med smärta i hela kroppen, rör inte på mig.
Någon behövde mig så jag ställde mig upp.
Svart framför ögonen och smärtan går som ilningar i mig.
Ett stilla illamående som jag inte gör något åt.
Det har regnat, nu ligger solen på och jag blir bländad,
känner mig inte värdig att vara på samma ställe som allt
det vackra utanför mitt fönster.
Går ut, slås av tanken att det här inte är min dag.
Det är någon annans. det är därför den känns så meningslös.
Tom.

Dagar då du känner att du inte vet varför du är just där du är,
så är det förmodligen någon annans alldeles fantastiska dag.