sochm

Vi människor har en tendens att behöva något
stort, uppryckande, nytt, och extremt för att förundras.
Det bottnar förmodligen i behovet av att känna sig speciell.
Som om man äger eller har upplevt något som ingen annan har.

Att se glädje i småsakerna, de alldagliga upplevelserna är en konst.
Ibland kan jag få för mig att det är en bortglömd sådan.
Det klagas och ältas. Man suckar och stönar.
Att se alltings meningslöshet, hantera varje situation med sarkasm
och sedan skratta åt det, verkar vara det mest vanliga beteendet.
En trend till och med. Man ska skratta och gotta sig åt hur skit livet är.
Då är man realist.
Jag kan dock inte undgå att se någon sorts underliggande nedstämdhet i det hela.
Kanske jag är en av de negativa. Pessimisten.

Dimma på en åker där regnvattnet lagt sig som en sjö.
Morgonljuset igenom persiennerna.
Lugnt jordnära trä.
Orörda papper som väntar på att få bli något, uttrycka något.
Nätter då kreativiteten sprudlar.
Nyuppvärmda gator med grus som knastrar som en brasa.
Det skrivna ordet på alla sätt och vis.
Alla dessa röster.
Bas, rytm, takt.
Spontanitet.
Himlen som aldrig ser likadan ut.
Rök som letar sig uppåt i mjuka vågor.
Drömmarna som visar nya världar.
Känslan av värme och förväntan när man ger.
Fälla upp ett paraply emot regnet.
Händer som rör sig och talar sitt egna språk.

Några få av de saker som Pessimisten tycker är bland det finaste.