sochm

Det är så frustrerande att se hela ens struktur gå sönder av en sån liten explosion.
Min största trygghet i mig själv är hotad. Ett högt torn utan en lycklig grund att stå på. Det funkar bra men vickar det till har den inte sin lyckliga grund att gå tillbaks till. Det är tur att jag har någon som kan hålla i mig när jag vacklar i stegen. Vacklar i stegen som är min gång genom livet. Explosionen gör att jag vacklar, men även en tyngd, de känslor som stängs inne och som är på vippen att svämma över, gör det tyngre och vingligare. Jag har så mycket men ingenstans att lägga det. Jag väntar på någonstans att lägga det.

Jag funderade över dig som är förenad med mig genom blod. 
En ständig källa för oro.
Jag minns, du var ensam i ett tomt rum, på en stol. Du grät och jag sa att
"det kommer att gå bra" fastän att jag inte visste.
Alldeles drömlikt rörde du dig i mörkret mot det du trodde var lösningen.
I huvudet hörde du bara din favoritmusik. I tankarna hade du bara lösningen;
det bländande ljuset, en kort period av smärta, och sedan friheten.
Bortdragen från din lösning har du nu halva själen någon annanstans, på någon fantastiskt plats.
Nu har du gåvan att göra allt du berör, allt du gör till ditt, till något fantastiskt.
Men de förstår dig inte, de binder dina armar och förhindrar de mirakel som de kan skapa.
När allt man funderar över och måste göra blir så ofantligt stora, komplicerade och uttänkta
är det lätt att de stannar mitt i händelseförloppet. En spärr som gör att en så vanlig sak
som att gå från ett rum till ett annat blir ett helt äventyr.

Jag funderade över dig som är förenad med mig genom minnen.
Vi var så olika.
Instängda i samma hus med diskussioner om hur vi skulle fly varje natt.
Det spökade i rummet ovanför.
Du visade det enda du ägde, en låda med minnen. Gammalt omslagspapper, en kaka, ett plåster, ett foto, ett läppstift.
"Det här är min mamma" sa du. Jag tyckte inte alls det var ologiskt.
Ibland hatade hon dig, och ibland så log hon mot dig, men hon fick inte vara där, så du hade henne i en låda istället.
Hon hatade dig för att den hon älskade älskade dig mer. Men du ville inte att han skulle det, Det gjorde bara ont. Gränsen för hans kärlek var när blodet syntes. Då var du bara hans dotter.

Jag funderade över dig som är förenad med mig genom tid.
Jag hatar dig så innerligt för hur du är, var, och kommer att bli.
Men jag kan aldrig fly från dig, för du kommer alltid att vara med mig.
Du har fula ärr från sår, Du försöker fortfarande desperat samla ihop dig från när du går sönder.
Du andas inte, du tömmer dig på luft tills inget finns kvar och du blir lämnad.
Uttnyttjad, bortglömd och värdelös.
Otillräcklig i andras perfektion.



Jag känner mig otillräcklig i er perfektion