sochm

Igår.
"Kan jag avsky mer än jag gör just nu?
Det biter och drar och spänner.
Jag vill loss och försöker hitta något men jag hittar det inte.
Så bitter att jag inte kan glädjas åt andras framgång,
det gör mig besviken och även lite rädd."

Att skifta ifrån älskar-livet-och-allt-vad-det-innehåller
till hatar-mig-själv-och-allt-jag-vidrör-ruttnar.
En lampa som tänds och släcks och allt tynger på lysknappen.
Se mig själv med andras ögon.
Bara betrakta situationen objektivt.
Att vilja skrika och slå men inte tycka att man är värd det.
Att jag inte ser felet gör mig sämre.
Jag frågar: Ser ni men vågar inte berätta?
Jag tänker: Hur instängd kommer jag vara om några år?
Det är väl kanske så det är att vara människa;
man blir lite hobby-schizofren.

Att uttrycka sig kreativt är så viktigt.
Man lämnar ett fingeravtryck på var sak man skapat.
När man blir uppslukad av sången och tar in budskapet,
och sjunger ända ut i fingertopparna, med hela kroppen.
En tanke som färdas genom hjärtat, ut i handen, ner på duken.
Huvudet klarnar när det som inte klarnar färgar av sig på papperet.


Det är intressant att observera mig själv som människa
eftersom det är mig själv jag upplever mest av.
Att lära känna en person är så intimt och nytt eftersom
att blunda och gå är ju så mycket mer spännande.
Stanna, titta upp på himlen som står still medans man går.
Sista biten springer man tills det sticker och svider i halsen.
Då lever jag.
Att bryta det vanliga är min energi, det är det som ger mig mening.
Jag får se allt av mig men så lite av andra.
Jag brukar se på personer och tänka ut hela livshistorier.
Man får som ett personligt band med dem.
Om de ser att man stulit en blick ler man,
och allt känns plötsligt som om det hänger ihop.
"Jag känner dig"