sochm

Jag glömde säga det här till dig, min vän, som kommer till mig med ordlös tröst:
Det är svårt att tänka på framtiden då man vet att man inte kommer att dela den med den man älskar.


Skrivet i kvällsboken då jag vaknade efter 15 timmars sömn. En dröm.
De har funnits länge och lämnar alltid ledtrådar, tecken i världen som leder människor till död, fruktan och förvirring.
Jag bor i ett vitmålat hus med en liten uppfart. jag känner mig otrygg, ser ut genom fönstret, längtar bort. Min bil är försvunnen. Då jag ser mig om upptäcker jag att tavlorna ändrat motiv, de visar nu surrealistiska bilder, detaljer av något, detta besvärar mig och ger mig ångest.
Jag får besök av en man som öppnar dörren utan problem, låser upp den utifrån. Han är lång, har ljust kort hår och vilda guldbruna ögon. Han talar lugnt fastän hans ansiktsuttryck visar galenskap. Utanför dörren hörs ett rytmiskt tickande från någon maskin.
"Jag skulle byta lås om jag var du."
Jag stänger dörren och när jag öppnar den igen är han borta. Utanför står hans svarta motorcykel kvar.
Tickandet kommer ifrån en liten display som visar tre olika symboler; en öppen dörr, en telefon och ett ansikte. Ingen av dem lyser.
Jag vill fly.
Går ut och stänger dörren. Den första symbolen tänds och dörren går upp, den andra symbolen tänds och telefonen ringer. Jag blir jagad av mannen. Han försöker strypa mig men jag får tag i hans ansikte och gräver in handen i hans öga. Det lossnar förvånansvärt lätt. Han skrattar.
Jag kör iväg på hans motorcykel och när jag ser mig om är han försvunnen.  Jag rusar in på närmaste polisstation men hör en bil, min bil, stanna utanför. Jag vet instiktivt att det är en av dem. Från mitt gömställe ser jag en annan man komma in. Han är den enögde mannens motsats. Kort, satt och med mörkt hår och ögon. Han skjuter poliserna.
Jag ser mig själv svara i telefonen när den ringer, jag skriker.


Hur kommer det sig, att människan så lätt tar för givet det som är allra skörast och viktigast?
Hur kommer det sig, att vi tar för givet så mycket så att vi till slut förlorar?
Jag ser just nu i min närhet, människor som förlorar. Jag vill hjälpa dem att hålla kvar det, men det gör bara ont.
Om jag försöker mer nu, kommer jag bara att skadas. Kvar nu är endast hoppet om att de själv kommer inse vilken otrolig förlust de just genomgått.

Eller har det gått så långt, att det inte längre är en förlust för dem?
Att det blivit värdelöst i jämförelse?
Är det bara jag som värdesätter det här sköra fina och så ytterst viktiga?

Snart finns bara bitterheten och ensamheten kvar.
Jag behöver agera.