Tro
I staden
Marknaden
Rytmiska klickanden av klackar, frasande av påsar och suckande andetag.
Bilarna susar förbi, de sprakar som brasor.
En man på ostadiga ben vinglar i takt till offentlighetens musik.
Allt är så blandat. På samma nivå.
Så mycket som händer. Så mycket affischer och annonser.
Undrar om någon av de jag möter ska ta del av
någon händelse som det affischeras och annonseras om.
Så otroligt osäker och flackar med blicken i förvirring då
det var ett upprepande ljud som störde min vardag.
Jag kunde inte komma fram till varifrån ljudet härstammade.
Det var en vänlig knackning insåg jag, och öppnade dörren.
Förvirringen försvann och kvar återstod ett möte och leenden på läppar.
Leendet finns kvar, men i och med att jag öppnade min dörr så stängde du din.
Du tror det skyddar mig, och dig, men det ger dig bara isolering.
Jag tror på dig.
Du säger att jag är stark, men det är kärlek jag lever i.
Den styrka du har är något annat.
Något man bara kan utforma för sig själv.
Jag tror på dig.
Att tro på något kan innebära full vetskap,
eller att stå inför det stora mörka mysteriet.
Antingen skapar man sig fördomar,
falsk information inför det okända för att känna trygghet,
eller så hoppas man. Hoppet. Fallet.
Att strukturera sin vardag. Att planera sitt liv.
Att stoppa alla minnen i små fack med prydligt skrivna lappar.
Jag tror inte på det.
Spontanitet. Ordning i kaoset. Ett ostädat rum är ett hemtrevligt rum.
Även de rum som rymmer framtidsdrömmar.
Det här är något jag ofta funderar runt, över och under.
Leva i nuet och endast värmas av de tankar om framtiden som finns.
Den minut du upplever just nu kommer aldrig tillbaka.
