sochm

Jag glömde säga det här till dig, min vän, som kommer till mig med ordlös tröst:
Det är svårt att tänka på framtiden då man vet att man inte kommer att dela den med den man älskar.


Skrivet i kvällsboken då jag vaknade efter 15 timmars sömn. En dröm.
De har funnits länge och lämnar alltid ledtrådar, tecken i världen som leder människor till död, fruktan och förvirring.
Jag bor i ett vitmålat hus med en liten uppfart. jag känner mig otrygg, ser ut genom fönstret, längtar bort. Min bil är försvunnen. Då jag ser mig om upptäcker jag att tavlorna ändrat motiv, de visar nu surrealistiska bilder, detaljer av något, detta besvärar mig och ger mig ångest.
Jag får besök av en man som öppnar dörren utan problem, låser upp den utifrån. Han är lång, har ljust kort hår och vilda guldbruna ögon. Han talar lugnt fastän hans ansiktsuttryck visar galenskap. Utanför dörren hörs ett rytmiskt tickande från någon maskin.
"Jag skulle byta lås om jag var du."
Jag stänger dörren och när jag öppnar den igen är han borta. Utanför står hans svarta motorcykel kvar.
Tickandet kommer ifrån en liten display som visar tre olika symboler; en öppen dörr, en telefon och ett ansikte. Ingen av dem lyser.
Jag vill fly.
Går ut och stänger dörren. Den första symbolen tänds och dörren går upp, den andra symbolen tänds och telefonen ringer. Jag blir jagad av mannen. Han försöker strypa mig men jag får tag i hans ansikte och gräver in handen i hans öga. Det lossnar förvånansvärt lätt. Han skrattar.
Jag kör iväg på hans motorcykel och när jag ser mig om är han försvunnen.  Jag rusar in på närmaste polisstation men hör en bil, min bil, stanna utanför. Jag vet instiktivt att det är en av dem. Från mitt gömställe ser jag en annan man komma in. Han är den enögde mannens motsats. Kort, satt och med mörkt hår och ögon. Han skjuter poliserna.
Jag ser mig själv svara i telefonen när den ringer, jag skriker.


Hur kommer det sig, att människan så lätt tar för givet det som är allra skörast och viktigast?
Hur kommer det sig, att vi tar för givet så mycket så att vi till slut förlorar?
Jag ser just nu i min närhet, människor som förlorar. Jag vill hjälpa dem att hålla kvar det, men det gör bara ont.
Om jag försöker mer nu, kommer jag bara att skadas. Kvar nu är endast hoppet om att de själv kommer inse vilken otrolig förlust de just genomgått.

Eller har det gått så långt, att det inte längre är en förlust för dem?
Att det blivit värdelöst i jämförelse?
Är det bara jag som värdesätter det här sköra fina och så ytterst viktiga?

Snart finns bara bitterheten och ensamheten kvar.
Jag behöver agera.

Ensam i allt

Idag är det extra svårt att få ur mig det som gnager inifrån.
Jag vill inte att någon ska förstå, jag vill bara att jag ska förstå och känna trygghet i att ha placerat det här, istället för i mina virvlande tankar som ändå aldrig kommer fram till något vettigt.
Jag får sällan svar, men genom att ställa frågan har jag definierat den och brytit ned den till en mer lätthanterlig bit.

Idag gav jag upp två gånger.
En gång var det för någon annans skull
och den andra var för min egen.
När man ger upp, är det för att man inte kan åstadkomma det man vill, eller för att strävandet efter att åstadkomma det man vill, inte funkar som man förväntade sig? Är det för att tecknen på framgång inte är nog tydliga?
Hur ska man ens kunna se de här tecknen om ögonen är helt dimmiga av ens egna klagovisor, frågar jag mig.

Om jag håller ut tillräckligt länge kommer det att belönas.
I svaga stunder är det lätt att bli frustrerad och leta efter någon sorts syndabock. Det är i de här situationerna som jag är en sann dålig människa.
Att jag ens vågar tänka tanken att jag är värd bättre, gör mig besviken på mig själv.
Det är just de sortens tankar som gör att de som har "allt" ändå inte är nöjda.
De bra sidorna sitter fast på ryggen, det är därför jag inte ser dem själv.
Jag undrade idag om du ser dom. Sen undrade jag om de ens finns.
Det lyser på din rygg av alla bra saker du har.
Jag undrade också, om de lyser så starkt att du faktiskt märker av det själv.

Sen finns det en annan jag tänkte på idag.
Hur kan jag vara så hemsk så att jag fruktar att bli som dig?
Min rädsla visar sig om nätterna.
Jag tappar kontrollen och de runt om mig ser mig sakta falla isär och leva i en skör tillvaro.
Stänger ute mina närmaste och har ingen att vända mig till.
Kastar om allt dåligt som inte har med mig att göra tills allt vilar på mig, i mig.
Sen spricker jag.