sochm

Ensam i allt

Idag är det extra svårt att få ur mig det som gnager inifrån.
Jag vill inte att någon ska förstå, jag vill bara att jag ska förstå och känna trygghet i att ha placerat det här, istället för i mina virvlande tankar som ändå aldrig kommer fram till något vettigt.
Jag får sällan svar, men genom att ställa frågan har jag definierat den och brytit ned den till en mer lätthanterlig bit.

Idag gav jag upp två gånger.
En gång var det för någon annans skull
och den andra var för min egen.
När man ger upp, är det för att man inte kan åstadkomma det man vill, eller för att strävandet efter att åstadkomma det man vill, inte funkar som man förväntade sig? Är det för att tecknen på framgång inte är nog tydliga?
Hur ska man ens kunna se de här tecknen om ögonen är helt dimmiga av ens egna klagovisor, frågar jag mig.

Om jag håller ut tillräckligt länge kommer det att belönas.
I svaga stunder är det lätt att bli frustrerad och leta efter någon sorts syndabock. Det är i de här situationerna som jag är en sann dålig människa.
Att jag ens vågar tänka tanken att jag är värd bättre, gör mig besviken på mig själv.
Det är just de sortens tankar som gör att de som har "allt" ändå inte är nöjda.
De bra sidorna sitter fast på ryggen, det är därför jag inte ser dem själv.
Jag undrade idag om du ser dom. Sen undrade jag om de ens finns.
Det lyser på din rygg av alla bra saker du har.
Jag undrade också, om de lyser så starkt att du faktiskt märker av det själv.

Sen finns det en annan jag tänkte på idag.
Hur kan jag vara så hemsk så att jag fruktar att bli som dig?
Min rädsla visar sig om nätterna.
Jag tappar kontrollen och de runt om mig ser mig sakta falla isär och leva i en skör tillvaro.
Stänger ute mina närmaste och har ingen att vända mig till.
Kastar om allt dåligt som inte har med mig att göra tills allt vilar på mig, i mig.
Sen spricker jag.