Den som inte behöver hjälp
Jag önskar jag kunde teckna ner känslan.
Så mycket möjligheter
eller
Så mycket omöjligheter
Det skiftar.
inga förhoppningar inga besvikelser
bara glada överraskningar.
Det låter som om det ska funka
men det funkar inte i praktiken, bara i tanken.
jag önskar att det kunde funka, inte bara för min skull utan för alla.
Då skulle man kunna vara helt öppen och neutral inför nya människor
och nya situationer.
Det finns ju något som kallas optimist och något som kallas pessimist
jag vaggar emellan de tu
vinglar på kanten och när jag faller så faller jag hårt
Häromdagen hade en person en läkartid
läkaren var ny och fräsch i sitt arbete
han var lite ovan och otroligt objektiv
rakt på sak, attackerade med sina proffessionella råd
och oråd. klämde till där det gjorde som mest ont på patienten
stirrade rakt in i hjärtat på den och sa att
"här behövs ingen hjälp"
efteråt var patienten mer skadad än innan
värk i hela själen och ett blottat hjärta
nu går det inte att laga.
Uttjatat jäklarns ämne
Det där om livet
"skaffa dig ett liv"
Vad är ett liv då? Är inte det en alldeles för stor och världsomspännande fråga
att ens försöka förnimma svaret på?
Jag har alltid varit en sån som tänker lite för mycket antar jag. Jag känner mig
inte annorlunda för det. Jag är tacksam för det. Det ger mig chans att se saker
ur olika vinklar, tolka situationer. Både till gott och ont förmodligen.
Att tvivla på ens väg i livet, att inte veta vad det är man finns här för, att inte veta ens mening.
Är inte allt det ett bevis för att man lever?
Ingen föds med en mening. Den meningen tycker jag man ska hitta själv.
Jag hoppas att den mening jag hittar är att jag ska vara behövd.
Jag vill känna mig behövd. Eller möjligtvis iallafall känna att min existens
påverkar min omgivning och mitt liv.
För den värsta känslan av allt, den allra ensammaste känslan
är väl ändå "ingenting"?
Hellre är jag hatad än att uppleva den smärtsamma känsla
som en situation där man blir ignorerad, ger upphov till.
men, om det är möjligt att en person sårar en,
är det även möjligt att en annan vårdar just dom såren.
Att plocka isär och sätta ihop
Kommer du ihåg när vi sa att vi skulle dö tillsammans? om en av oss fick cancer, skulle en bit av den tumören opereras in i den andra.
Du gav mig blommor, vitsippor, när jag gick sönder.
Kommer du ihåg när du berättade allt för mig? Vi pratade varje dag. Jag minns allt.
Jag kysste henne. Det var tydligen fel.
Hon smakade citron. Vi var 9 år. Vi ville veta hur det var.
Minns du det?
Folk som jag tappat kontakten med och de som jag känner att jag kommer att tappa kontakten med.
De vet vilka de är.
Man går skilda vägar. Så är det alltid.
Jag tror på vänskapen.
Att kärleken är blind och vänskapen klarsynt.
Att man lämnar en del av sig själv i form av minnen, upplevelser och så, hos andra.
Man lever kvar i dem och påverkar dem. För alltid.
Då jag känner mig vilsen i tankarna, känner de fyra hörnen närma sig i mitt fyrkantiga rum,
känner den desperat ensamhet som ibland kryper närmare, då brukar jag tänka på det här.
Att jag finns hos andra.
Att utmana de här känslorna har inte med mod att göra. Det har att göra med en vilja att försöka ändå.
Man har inte fått någon ny kraftkälla. Man har inte fått någon bekräftelse.
Men man vill ändå försöka.
Permeate!Tear!Affiliate!Fear!
"Det finns sånt man bara hittar i böcker. Det finns sånt man inte hittar alls.
Men vi drömmer om att hitta dem i andra människor"
Är det så att jag är frälst med ögon som ser mer?
En människas vänlighet är gjuten av personen själv.
Alla har en egen form
Det känns så hoppfullt att tänka, att alla har en alldeles egen sorts
vänlighet som de visar andra.
Vi föds med instinkter, men
vänlighet,
empati,
omtänksamhet.
Det är sådan vi måste forma och hitta själva.
Jag känner människor med en vänlighet som är rund och mjuk
Jag känner människor med en vänlighet som är kantig och otydlig
Jag känner människor med en vänlighet som är som ett ljus.
Det lyser starkt och rogivande.
Just därför är det så lätt att missuppfatta. Att inte veta om man gör rätt.
Överlevnad
För att överleva
ska behovet av närhet
behovet av kärlek
verkligen vara som någon sorts obligatorisk överlevnadsinstinkts-skit?
jag känner mig som en av de som tänker över gränsen.
Förbi normen.
Förbi de där ingjutna tankarna som placeras hos en så smärtsamt tidigt.
Man klarar sig ändå, det är iallafall vad jag vill tro. För är det inte så då har jag inget kvar att tro på.
Jag saknar folk och det som hände förr,
saknar redan det som komma skall.
Önskar att man kunde hålla i de där små stunderna då allt verkar hänga ihop i någon sorts vettig och helt logisk världssanning.
Människor är så krångliga.
Jag känner mig inte som om jag passar in och förstår alla dolda regler och budskap som den stora folkmassan har all kunskap om.
Jag vill hitta något att hålla fast i,
vare sig det är en person, en tanke eller ett mål.
eller något helt annat.
Min katt
Det är något alldeles speciellt med djur. Nog kan det diskuteras om det verkligen är så att de är så pass mänskliga som majoriteten av djurägare tycker att de är.
Man har väl hört om hunden som flera år efter att dess ägare dog, stod och väntade vid tågstationen för att han skulle komma hem ifrån jobbet.
"han var väl hungrig"
var det någon som sa om det.
Ja och så kanske det är. Men en sak som inte går att komma ifrån, är att de har en otrolig förmåga att lugna en människas oro, ge gemenskap som inte kräver något och där de osynliga reglerna om umgänge inte behövs ta hänsyn till.
Ur Moleskine
30/11. Prästen.
"Japp, det där gjorde jag bra, jag visade dem vart skåpet ska stå."
Nöjd med en åstadkommelse, flera uttalanden som ur alla andras synpunkt, även om begreppet "alla andra" kan ifrågasättas, helt omöjliga att greppa. Att greppa den sanna innebörden. Det fanns säkert en tanke men det som hördes var glåpord med subtila antydningar till något sorts vettigt budskap. Konservativt.
Han går säkert in i sitt rum efteråt och känner sig stolt. Lite efterskakningar i händerna och svetten glänser under hårfästet. Kragen känns som om den sitter för tajt. I spegeln ser han bara rund, röd och svettig ut. Som en tomat.
"En tomat i tjänst under Herren." kanske han säger. Klappar på tomatmagen och ler.
Självläkande
Jag hoppas att det kommer att funka som en sorts fristad för tankarna.
jag har under några års tid alltid skrivit ner tankar, drömmar, och allmänt skit.
En samlingsplats behövdes.
tänkte börja med att lägga in sådant som jag skrivit förr.
En dröm
Den här drömmen hade inte mycket handling utan det var en av de som jag har kontroll i. Jag bestämmer själv vad som ska hända. Det var en underbart frigörande känsla att inse när jag stod i mitt rum i drömmen, att jag kunde bestämma allt. Jag förstorade mitt rum lite, testade att gå runt. Kroppen är lätt och humöret är helt underbart perfekt. Jag testar det jag alltid testar när jag har "kontroll-drömmar" jag blundar, fokuserar, sen lättar jag, flyger. Jag får lyckorus som när man skrattar och ser mig omkring. Sedan samlar jag alla jag tycker om och bara ser på dem, uppskattar dem. Överför allt jag känner för dem. Jag bestämmer för att testa att väcka mig själv. I tron om att ha gjort det ställer jag mig upp, går ut för att ta frisk luft. Det är stilla och ljust och luktar lite regn. När jag rör på mig känner jag att jag fortfarande drömmer men ändå inte. Jag känner att jag sover men vet att jag rör mig i verkligheten runt i rummet. I själ. Jag fokuserar mer, vaknar på riktigt och ser mig om. Det är exakt som jag såg det innan.
En sinnesstämning
splittrad
kluven
när jag manar benen att gå
vacklar de under tankarnas tyngd
splittras och plötsligt så är jag oförmögen att leva här
Så lätt kan det tyckas att bara böja knäna
använda musklerna
böja benen
ta ett steg
nånjävlatextnärjagvartröttpåminnen så jag sjöng
No need for proper silence
when there are words of violence
insults hitting faces
kick
I know you have it
kick
Hand it over
kick
no need for proper silencewhen there are words of violence
