sochm

Kommer du ihåg när vi sa att vi skulle dö tillsammans? om en av oss fick cancer, skulle en bit av den tumören opereras in i den andra.
Du gav mig blommor, vitsippor, när jag gick sönder.

Kommer du ihåg när du berättade allt för mig? Vi pratade varje dag. Jag minns allt.

Jag kysste henne. Det var tydligen fel.
Hon smakade citron. Vi var 9 år. Vi ville veta hur det var.
Minns du det?

Folk som jag tappat kontakten med och de som jag känner att jag kommer att tappa kontakten med.
De vet vilka de är.

Man går skilda vägar. Så är det alltid.
Jag tror på vänskapen.
Att kärleken är blind och vänskapen klarsynt.
Att man lämnar en del av sig själv i form av minnen, upplevelser och så, hos andra.
Man lever kvar i dem och påverkar dem. För alltid.
Då jag känner mig vilsen i tankarna, känner de fyra hörnen närma sig i mitt fyrkantiga rum,
känner den desperat ensamhet som ibland kryper närmare, då brukar jag tänka på det här.
Att jag finns hos andra.
Att utmana de här känslorna har inte med mod att göra. Det har att göra med en vilja att försöka ändå.
Man har inte fått någon ny kraftkälla. Man har inte fått någon bekräftelse.
Men man vill ändå försöka.