sochm

Vi människor har en tendens att behöva något
stort, uppryckande, nytt, och extremt för att förundras.
Det bottnar förmodligen i behovet av att känna sig speciell.
Som om man äger eller har upplevt något som ingen annan har.

Att se glädje i småsakerna, de alldagliga upplevelserna är en konst.
Ibland kan jag få för mig att det är en bortglömd sådan.
Det klagas och ältas. Man suckar och stönar.
Att se alltings meningslöshet, hantera varje situation med sarkasm
och sedan skratta åt det, verkar vara det mest vanliga beteendet.
En trend till och med. Man ska skratta och gotta sig åt hur skit livet är.
Då är man realist.
Jag kan dock inte undgå att se någon sorts underliggande nedstämdhet i det hela.
Kanske jag är en av de negativa. Pessimisten.

Dimma på en åker där regnvattnet lagt sig som en sjö.
Morgonljuset igenom persiennerna.
Lugnt jordnära trä.
Orörda papper som väntar på att få bli något, uttrycka något.
Nätter då kreativiteten sprudlar.
Nyuppvärmda gator med grus som knastrar som en brasa.
Det skrivna ordet på alla sätt och vis.
Alla dessa röster.
Bas, rytm, takt.
Spontanitet.
Himlen som aldrig ser likadan ut.
Rök som letar sig uppåt i mjuka vågor.
Drömmarna som visar nya världar.
Känslan av värme och förväntan när man ger.
Fälla upp ett paraply emot regnet.
Händer som rör sig och talar sitt egna språk.

Några få av de saker som Pessimisten tycker är bland det finaste.

"bakom ögonlocken finns det ljus, det är mitt." - ur ett nio års gammalt anteckningsblock.
Att inse att man inte klarar allt själv kan kännas omöjligt,
som ett berg man vill bestiga men ens styrka klarar inte av det.


De två block som vardagarna bestått av löstes upp till större del idag.
"jag älskar ju dig!"
jag hade ju glömt att vi älskade varandra. Förlåt.

Jag har fått en trygghet.
Båda är brända,
men jag tror att i och med det, finns en sorts förståelse
som är svår att åstadkomma på annat sätt.
Jag känner känslan av att stå utanför problemen.
De finns där, men jag ser på dem från åskådarplatsen istället.
Du sträcker ut en hjälpande hand när man letar efter fäste, försöker ta sig uppåt,
som hjälper mer än du kan ana.
Tack.



Ur Moleskine 20/10 - 08: Om våren
Undrar om det är så man kan känna sig när våren
kommer och man klagar, sen kommer man på att man saknade
den ju, hela vinterperioden.
Man går hem, tar på sig vinterkläder, solglasögon och köper en glass
för att kunna känna sig som om man faktiskt inte alls favoriserar årstider.
Att man är mångsidig och öppen.
Älskar vädret.

Varför blir man aldrig nöjd?
Är det så att vi springer snabbare än vad de saker vi är välsignade med kan hinna ikapp?
Är det den här sortens behov som ger oss drömmar, mål, ambition?
Kanske då vi redan är i ett stadium av någorlunda balans kan vi använda detta till att känna
 en drivkraft, en mening med vardagen.
 Men de som är så lågt att de bara ser tomhet?
Hur ska de kunna se annat än en press på att bli bättre?
En sorts anpassning? Om man bara mött skit, hur ska man kunna vända sig
 om och se den bra sidan av det här?
Jag blir inte klok på att fundera över det.
När jag varit instängd i depression, har det endast blivit bättre genom något
utomstående som skänkt mig ett litet lyft, så att jag sedan kunnat klarat av resten själv.
Vad händer med de som inte får det?
Jag vet inte.