sochm

För att överleva
ska behovet av närhet
behovet av kärlek
verkligen vara som någon sorts obligatorisk överlevnadsinstinkts-skit?
jag känner mig som en av de som tänker över gränsen.
Förbi normen.
Förbi de där ingjutna tankarna som placeras hos en så smärtsamt tidigt.
Man klarar sig ändå, det är iallafall vad jag vill tro. För är det inte så då har jag inget kvar att tro på.


Jag saknar folk och det som hände förr,
saknar redan det som komma skall.
Önskar att man kunde hålla i de där små stunderna då allt verkar hänga ihop i någon sorts vettig och helt logisk världssanning.
Människor är så krångliga.
Jag känner mig inte som om jag passar in och förstår alla dolda regler och budskap som den stora folkmassan har all kunskap om.

Jag vill hitta något att hålla fast i,
vare sig det är en person, en tanke eller ett mål.

eller något helt annat.