sochm

Jag håller allt kärt,
även det dåliga.
Allt som hänt, allt som sker och allt som kommer att ske formar mig.
Det är något vi människor inte kan göra något åt.
Att allt formar oss till de vi är.
Kanske ibland också till de vi vill vara.

Jag skriver ner mina drömmar, och även tankegångar som
jag väcks mitt i natten av, tankegångar som ger mig hjärtklappning.
Det kliar i fingrarna och jag får inte ro om jag inte skriver ner dem.
Idag läste jag några av dem.

Jag blev rädd. Och att jag blev rädd skrämmer mig också.
Att jag känt så, att jag vaknat av dessa känslor som står nedskrivna.
De skrämmer mig.
Det skulle vara att fly om jag förnekade det.

"Varenda del. Allt jag äger, säger och vidrör ruttnar.
Idag känns annorlunda
Just nu där jag är i livet känns annorlunda
Bortsliten från det gamla
Ensam, mycket ensam
Mina tankar har nya färgskalor
Lite som ett årstidsskifte
eller övergången från dagens ljus
till det orangea eftermiddagsdunklet
Hatet jag har för mig själv lindras genom straff
Straff för min existens
Jag klarar mig själv
Jag har alltid klarat mig själv"

Det är inte det faktum att jag mådde så pass dåligt som skrämmer mig,
utan snarare att jag var helt till freds med det.
Jag accepterade det.
Jag vet att jag skrämmer andra med det.
Fläckar deras oskyldiga sinnen med min smuts.
Förlåt.
Det här kommer försvinna när jag vaknar.
Morgondagen ger behaglig glömska.
Jag stänger boken och känner på dess tyngd.
Att den kan innehålla så mycket av mig och ändå väga så lite.
Bokstäverna är ostadiga och sneda.
Skrivna med ostadig hand.
Tur att den inte är linjerad,
då skulle jag känt mig tvungen att skriva propert.
Inget är propert av det som skrivs,
så varför ska då min handstil vara proper?

Mycket handlar om det som nu smygit sig in i varje vrå.
Det jag aldrig vågade tro på.

"Det kommer aldrig att hända innan slutet

Jag vet att det finns sår.
Jag tycker, och även om du inte gör det
så kanske, bara kanske, det får dig att må bättre.

Jag har svårt av samma anledning,
jag vet bara inte vem jag mister.
Mig själv, eller dig."


Att vilja ha något ärrat,fult och instängt.
Nedkylt av det Arktis som det simmat i.
Som att ta på isbitar, man vill släppa dem
för att kylan blir en stickande smärta.

Hur kan man vilja ha något sådant?
Någonstans inne i isbiten finns det något som vill ge,
något som vill finnas.
När det smälter slår det ut i blom.
Starkare än någonsin.

Nu, här, är jag utslagen.
Andas tungt och hjärtslagen dunkar smärtan genom kroppen.
Det enda jag vill nu, är att somna.
Somna med allt som betyder något.
Med allt som jag älskar.
Det spelar ingen roll att det inte finns här,
För jag kramar om mitt täcke och
förnimmer känslan.
Lever i den.