sochm

Jag kan ju inte göra annat än finnas till.

Det sitter upp i halsen på mig.

Avsvimmad i kroppen och full av liv i sinnet.

Små elektriska stötar genom benen, upp i nacken,

som när man suttit still för länge,

och det är väl det jag gjort kanske.

Suttit still alldeles för länge.

Nu känns det som om jag rör på mig,

eller åtminstone som om jag tar mig framåt.

Ord är mäktiga, men inte nog. Inte nu.

Eller så kanske jag inte riktigt kan se än.

Fortfarande har kvar min bomull i huvudet

och en hinna framför ögonen.

Det som spökar för mig, ständigt

Som jag trott att jag lyckats förinta,

nu ställer det sig framför tankarna och känslorna.

Kastar sin skit.

Med en trygg grund att falla handlöst emot

om jag förlorar, så kanske jag vågar ställa mig

med knutna händer, och ta emot allt.

Om handen alltid är knuten kan jag varken ge eller få.

Där är faran.

Det är där den verkliga skräcken ligger.
Men jag ska vinna