Nyrenoverad
Det känns som om en mur har rests, men jag är inte ensam innanför.
Det är en fin mur, vackert utsmyckad och ger en mystisk och magisk känsla ifrån sig.
Synen och tanken blir uppdelad och otydlig genom de galler som muren består av.
Omgivningen som annars slukar mig totalt blir avskild, och känns plötsligt mindre hotfull.
Det är inte lätt att hålla kvar tankarna vid det viktiga när de bara svävar iväg och jag får fullt upp med att försöka få tag i dem, samtidigt som jag måste fokusera på det väsentliga.
Det finns ingen tid över.
Framtiden drar och stressar om man vill leva i nuet.
Att befinna sig i en fas med mycket förändring och stora beslut gör att de fina småsakerna försummas.
Jag kämpar för att hålla fast vid det som är jag,
och för att visa min kärlek, min omtanke och mitt intresse för mina närmaste.
Kämpar för att få dem att se och kämpar själv för att tolka och se.
Den där balansgången som är vänskap, vad är och vad är inte?
Så stort, så oändligt med möjligheter.
Jag är så rädd för de där åren av helvete, så rädd att de ska upprepas.
Det som "var så längesen" för en utomstående, känns som gårdagen för mig.
Känner fortfarande slagen, blickarna, förnedringen.
Stora hammare som krossar självförtroendet.
Krafter som inte går att rå sig på som ligger hotfullt och skuggar över minsta hopp om att bli omtyckt.
livet beskrivet med fyra punkter.
One dot, thats on or off, defines what is and what is not, one dot
Two dot, a pair of eyes, a voice, a touch, complete surprise, two dot
My ghost likes to travel so far in the unknown
My ghost likes to travel so deep into your space
Growing up, looking for a place to live
Three dot, a trinity, a way to map the universe,
Three dot
Four dot, is what will make a square, a bed to build on, its all there,
Four dot
Man är som man är när man inte blev som man skulle
Nu har jag varit instängd, skör, ignorerande, förvirrad, deprimerad och kall så länge.
Trots att jag varje morgon klär på mig med optimism, öppenhet och en vilja att må bra,
så tar jag inte av mig det fängelse jag gett mig.
Jag är rädd för det.
Jag har lättat på låset en enda gång, bara för att hamna i en grop av skam, illamående, och ånger.
Jag vet inte om jag vill eller har möjligheten att förändras.
Allt kanske är helt obefintligt, helt omöjligt och helt opassande mig.
Det är tryggt att bo i sin egna värld, inte låta någon som helst komma åt en.
Men den känsla av tomhet, att inte räcka till och vara som en ofärdig skapelse,
kanske bara kan fyllas av att våga ta det steget.
Jag kanske blir färdig endast om jag kastar mig ut i allt.
Men då jag även i mina allra ljusaste stunder känner mig som smutsen i tomma fickor,
en äcklig morgonsmak i munnen, så är det inte det allra lättaste att bara släppa taget
om min trygghet som jag egentligen avskyr.
Jag är en enstöring med social kompetens.
Som jag även skrivit tidigare här i min fristad, så är känslan av ingenting,
att man är meningslös, den allra värsta.
Därför letar man sig, då man inte kan få den bättre versionen,
till tryggheten som är ensamhet och smärta.
Det gör att livet känns verkligt.
Bestraffning i olika former har varit min trygghet. Om jag har misslyckats har jag bestraffats.
Struktur. Rutin.
Förhoppning - Verkan - Nederlag - Bestraffning. 1 2 3 4.
Den inre smärtan bör synas utanpå.
Då det känns som om man inte är värd det man vill ha, får man det inte och skapar genom detta ett lugn.
Regler och måsten och förbud ger en balansen tillbaka.
Livet är vackert, med alla dess fula sidor. Att kämpa för något gör det ju så mycket mer värdefullt,
och de få ljuspunkter som finns lyser så mycket starkare i mörker.
Av alla roller i den film som är mitt liv, finns det en som verkligen står ut och lämnar kvar en
äcklig känsla av förstörelse. Det är som om den här mannen kryper sig in i varje vrå av lyckliga slut och glada mellansekvenser.
Som gör att alla andra skådespelare i filmen blir färgade av honom, gör att huvudpersonen tvekar och är
misstänksam mot även dessa.
Jag kan kalla honom Järnhandlarn, för det är han som snickrat mitt fängelse.
Jag hoppas att skiten ska sopas bort, hans skit. Men jag kan inte göra det själv.
Förut hade jag ytterst kapabla städare, eller åtminstone de som kunde
sopa bort det under mattan åt mig,
eller kanske bara in i ett hörn någonstans.
Fast nu verkar det som om de har fått bättre jobb med folk som erbjuder
dem något jag absolut inte kan ge.
Jag vill kunna ge.
Min önskan
Ju närmare man kommer något, desto svårare blir det att se det
Som alltid är det bara frågorna som har det hårda greppet om mina tankar.
Varför kan jag inte låta mina känslor, min intuition styra mig?
Varför är jag fast i ett mönster av rutiner?
"Det är du inte"
Nej, för jag döljer dem för andra. Försöker omedvetet verka bättre än vad jag är.
Därför syns det inte för en utomstående.
För att citera Log-Lady:
"Complications set in-yes, complications. How many times have we heard: ‘it's simple'. Nothing is simple. We live in a world where nothing is simple. Each day, just when we think we have a handle on things, suddenly some new element is introduced and everything is complicated once again. (...) "What is the secret? What is the secret to simplicity, to the pure and simple life? Are our appetites, our desires undermining us? Is the cart in front of the horse?""
Det finns inte bara en bestämd väg, det finns fler. Just för tillfället är jag på väg nerför fyra olika vägar.
Framtiden
Egoismen
Känslan av makt
Osäkerheten
Den mest objektiva, mest självklara vägen, Framtiden.
Planerar, undrar, drömmer, frågar, längtar, fruktar framtiden.
En del av mig vill leva ett simpelt liv, ensam med bara mina mest intensiva intressen vid min sida.
En annan del av mig, som jag antar är Egoismen, är rädd för att leva ett sådant liv.
Egoismen vill bli älskad, aldrig känna ensamhet och tomhet. Nå framgång och få bekräftelse.
Då och då tar jag mig in på vägen som är känslan av Makt. Det finns inte ett bättre ord för att förklara den.
Världen är logisk och jag accepterar och kan hantera det förflutna. Jag ser mig själv som en som står utanför mängden och förstår något viktigt, något avgörande.
Den här upplevelsen vara sällan länge, för Osäkerheten ligger som en dimma över varenda väg, skymmer sikten och saktar ner mina steg. Det är osäkerheten som hindrar min framtid, berövar mig på makten och hoppet om bekräftelse.
En önskan, vad är det? Bara en mening sagd till en allvetande makt, till ingen-särskild-alls, i hoppet om att någon ska höra ens bedjan, få ens önskan att slå in.
Jag önskar mig försoning med mig själv.
Jag hoppas någon hör mig.
