Jag ska vinna
Linda fina saker runt det fula i mig.
Jag kan ju inte göra annat än finnas till.
Det sitter upp i halsen på mig.
Avsvimmad i kroppen och full av liv i sinnet.
Små elektriska stötar genom benen, upp i nacken,
som när man suttit still för länge,
och det är väl det jag gjort kanske.
Suttit still alldeles för länge.
Nu känns det som om jag rör på mig,
eller åtminstone som om jag tar mig framåt.
Ord är mäktiga, men inte nog. Inte nu.
Eller så kanske jag inte riktigt kan se än.
Fortfarande har kvar min bomull i huvudet
och en hinna framför ögonen.
Det som spökar för mig, ständigt
Som jag trott att jag lyckats förinta,
nu ställer det sig framför tankarna och känslorna.
Kastar sin skit.
Med en trygg grund att falla handlöst emot
om jag förlorar, så kanske jag vågar ställa mig
med knutna händer, och ta emot allt.
Om handen alltid är knuten kan jag varken ge eller få.
Där är faran.
Det är där den verkliga skräcken ligger.
Men jag ska vinna
Jag vet ingenting längre
Mina rutiner går sönder
Samlingar.
Katalogiserade minnen och känslor, låsta för omvärlden och ibland för mig själv.
Nu tappar jag de en efter en,
de går i spillror och jag kan inte samla ihop dom.
Det är som att hitta brödsmulorna i mattan.
De försvinner inte men de är iallafall inte hos mig längre.
Hur ska jag tolka det här? Det är så plötsligt
och jag känner mig nästan apatisk.
Varken lycklig eller olycklig.
Nu inväntar jag på att vägen ska dala,
som den måste göra för att sedan kunna gå uppåt.
Bomull i huvudet. Invaggad i ljummet vatten.
Jag vet inte om jag tycker om det,
om det läker eller om det bara ger mig
en hinna framför ögonen som skyddar från det onda.
Jag vet inte om jag tycker om det, men jag vill inte att det ska försvinna.
Vill kasta bort det och vill omfamna det och aldrig släppa taget.
Men om jag snubblar och tappar, eller om jag kastar och ångrar?
Ingen av oss kan frälsa sig själv, vi är alla delaktiga i varandras frälsning,
och det är bara det hopp vi kan skänka andra som kan lyfta oss själva
från mörkret upp i ljuset - De räknade sorgernas bok
Är det så?
Ja och nej. Att vilja tro på att man kan frälsa sig själv krävs för att faktiskt
åstadkomma det, vill jag tro.
Är man stängd, så kan man aldrig öppna sig för möjligheterna.
Människan är ett flockdjur, ja, men det betyder inte att vi inte är individer.
Nu skriver jag direkt ur tankarna. Inte som jag oftast gjort:
kommit fram till åtminstone något.
Det jag skriver här är delar i ett större sammanhang.
Jag kan med lätthet se att det är vägen till något bra.
Jag vet inte vad, men jag är säker.
Vaknar med smärta i hela kroppen, rör inte på mig.
Någon behövde mig så jag ställde mig upp.
Svart framför ögonen och smärtan går som ilningar i mig.
Ett stilla illamående som jag inte gör något åt.
Det har regnat, nu ligger solen på och jag blir bländad,
känner mig inte värdig att vara på samma ställe som allt
det vackra utanför mitt fönster.
Går ut, slås av tanken att det här inte är min dag.
Det är någon annans. det är därför den känns så meningslös.
Tom.
Dagar då du känner att du inte vet varför du är just där du är,
så är det förmodligen någon annans alldeles fantastiska dag.
Mänskliga frågor
Tända ljus och tankar kring kärlek i alla dess former.
Framtiden visar sig bara genom datorskärmens ljus.
Varje dag ser man kärlek. Om man tittar noga, ser man det hos alla.
Denna oförklarliga mänskliga egenskap.
Precis som alla människor har sin alldeles egna vänlighet
så har även alla sitt alldeles egna sätt att visa kärlek
Att tolka den och ta emot den.
Hur ska jag kunna beskriva en sån här känsla?
Det räcker inte med att lovprisa hur vackert jag tycker regnet med ett svagt solljus är
Eller hur musiken som letar sig rakt in i allt ger mig...Ja vad?
Kärlek?
Hur ska jag kunna beskriva med ord att jag, ensam, i ett mörkt rum
med endast musiken som sällskap, kan känna en så obeskrivlig känsla?
Förväntan kanske.
Jag har också på senare tid, känt mig mer i balans med det förflutna.
Det som ibland hugger tag i en bakifrån och hindrar ens framfart.
Ibland hindrar det inte bara, utan gör även lite ont.
Även om jag måste ta till konstgjord lycka, karvande knivar, ett enkelt liv
så är det ju ändå bättre.
Det går långsamt bättre.
Ibland får man tacka även det som kommer utifrån, inte bara det man själv åstadkommit.
Även om det är konstgjord lycka, framställd av någon som inte vet hur den ska se ut för mottagaren. Eller av den som inte vet om det är dröm eller verklighet.
Är konstgjord lycka också lycka?
Om jag skapar min egen lycka,
är den otillräcklig då?
