sochm

Det är så frustrerande att se hela ens struktur gå sönder av en sån liten explosion.
Min största trygghet i mig själv är hotad. Ett högt torn utan en lycklig grund att stå på. Det funkar bra men vickar det till har den inte sin lyckliga grund att gå tillbaks till. Det är tur att jag har någon som kan hålla i mig när jag vacklar i stegen. Vacklar i stegen som är min gång genom livet. Explosionen gör att jag vacklar, men även en tyngd, de känslor som stängs inne och som är på vippen att svämma över, gör det tyngre och vingligare. Jag har så mycket men ingenstans att lägga det. Jag väntar på någonstans att lägga det.

Jag funderade över dig som är förenad med mig genom blod. 
En ständig källa för oro.
Jag minns, du var ensam i ett tomt rum, på en stol. Du grät och jag sa att
"det kommer att gå bra" fastän att jag inte visste.
Alldeles drömlikt rörde du dig i mörkret mot det du trodde var lösningen.
I huvudet hörde du bara din favoritmusik. I tankarna hade du bara lösningen;
det bländande ljuset, en kort period av smärta, och sedan friheten.
Bortdragen från din lösning har du nu halva själen någon annanstans, på någon fantastiskt plats.
Nu har du gåvan att göra allt du berör, allt du gör till ditt, till något fantastiskt.
Men de förstår dig inte, de binder dina armar och förhindrar de mirakel som de kan skapa.
När allt man funderar över och måste göra blir så ofantligt stora, komplicerade och uttänkta
är det lätt att de stannar mitt i händelseförloppet. En spärr som gör att en så vanlig sak
som att gå från ett rum till ett annat blir ett helt äventyr.

Jag funderade över dig som är förenad med mig genom minnen.
Vi var så olika.
Instängda i samma hus med diskussioner om hur vi skulle fly varje natt.
Det spökade i rummet ovanför.
Du visade det enda du ägde, en låda med minnen. Gammalt omslagspapper, en kaka, ett plåster, ett foto, ett läppstift.
"Det här är min mamma" sa du. Jag tyckte inte alls det var ologiskt.
Ibland hatade hon dig, och ibland så log hon mot dig, men hon fick inte vara där, så du hade henne i en låda istället.
Hon hatade dig för att den hon älskade älskade dig mer. Men du ville inte att han skulle det, Det gjorde bara ont. Gränsen för hans kärlek var när blodet syntes. Då var du bara hans dotter.

Jag funderade över dig som är förenad med mig genom tid.
Jag hatar dig så innerligt för hur du är, var, och kommer att bli.
Men jag kan aldrig fly från dig, för du kommer alltid att vara med mig.
Du har fula ärr från sår, Du försöker fortfarande desperat samla ihop dig från när du går sönder.
Du andas inte, du tömmer dig på luft tills inget finns kvar och du blir lämnad.
Uttnyttjad, bortglömd och värdelös.
Otillräcklig i andras perfektion.



Jag känner mig otillräcklig i er perfektion

Jag undrar just vilka av alla spekulationer som är de rätta?
Att gångna händelser påverkar oss i allt vi gör vare sig vi vill eller inte
eller, att gångna händelser påverkar oss om vi låter dem påverka oss.
Alla personer du vidrört
Alla händelser du varit en del av
Alla minnen du finns med i
Påverkar de dig?
Jag tror få kan svara nej på den frågan.
Allt som görs och inte görs har följder

Just detta är något som gnager mig i hälen för tillfället.
Vissa perioder och ett visst antal vilseledda sinnen.

En välgörande organisation som misslyckades med sitt uppdrag.
Människor jag behövde fick jag inte behöva
och den människa jag minst av allt behövde släpades fram till mig
med lovord om att just denna person, just denna värdelösa människa,
var precis det jag behövde.
Han gasade ihjäl mig mentalt, precis som han varit nära att gjort fysiskt
med sig själv.
Tejpade igen alla mina fönster.
Jag satt med en dartpil, det första vassa jag kunde hitta
en jävla dartpil.
"Kanske man borde dö på ett mer storslaget sätt?"
Men min eldsjäl vann mig tillbaka storslaget.
Ett halvår av isolering
har lärt mig att uppskatta

6 år med vad jag fortfarande inte vet, om det är lögn eller sanning.
"För att skit hör med skit"
Ett gällt äckligt skratt följer uttalandet. Jag stod bara där och tittade på
min nya skridskohjälm som nu var nersmutsad. Jag kände mig lika nersmutsad.
"Vem vill ta i dig? Vem skulle nånsin kunna tycka om dig?"
Ja, det vet jag fortfarande inte.
"Man kanske blir smittad med fulhet?"
Ja, man kanske blir smittad med fulhet vad vet jag.
Säg mig då, vem blir frivilligt smittad med fulhet?
Rent helvete
har lärt mig att jag är svag
och att jag bara har det jag har.

För det är ju så det är. Man har bara det man har.
Det är när man börjar sukta efter förändring som det brister.

Det bär mig emot att skriva personligt,
men jag har ju lovat mig själv att det ska funka som en fristad för tankarna.
Om det är nåt jag behöver så är det att se på allt detta jag skriver om
med ett lättare sinne.
att inte låta det tynga ner mig
att inte låta det få mig att skämmas
att inte känna mig mindre värd
eller som att jag gjort något fel genom att skriva om det.
Jag hoppas jag inte gjort något fel.

Man ska väl vara tacksam kanske
för den tid man har just nu
det hörs ju i ordet. "Present". Gåva.
The present is a gift eller vad man nu skulle kunna säga det på för smart sätt.

Nytt år. Samma begär efter sanning. Samma hunger efter förklaring.

Jag är otroligt paranoid.
Jag bor själv med en enda vän, en katt som jag litar på.
Han är grå.
På tisdagar har jag alltid sönder dörrar, för jag vill inte veta vad som händer om jag går igenom dem.
Det sitter en man utanför min dörr och läser barnsagor hela dagarna.
En dag sa han att jag borde kanske läggas in på psykhem.
Psykhem vad är det?
"Psykhem. Du är fri att hoppa in för alla hoppar ändå ut."
Jag går in igen och min katt tittar på mig, men det är inte min katt för den här katten är svart.
Han är en ond katt. Jag vill döda den, så jag gör det.
Tar tag och vrider om. Vrider och vrider så det knakar.
Jag har ont blod på händerna, måste få bort det. Går ut.
Han sitter där fortfarande, bläddrar i sin sagobok och säger:
"Om man är prins eller prinsessa och allt är underbart, vad gör då lite rött?"
Jag tittar på den döda katten, den är grå.

Jag vet inte vad den drömmen betydde, jag vet inte om jag vill veta för den delen.
Den störde mig ofantligt, jag kände mig skakig hela dagen och som om något viktigt gått sönder eller glömts bort.
Som om jag gjort något fel genom att drömma det här.
Ensamheten jag kände i drömmen jagar mig ännu.
20 timmar sömn med en dröm.
Mer ensamhet.
Ett löfte om ett möte.

Han viskade
-meet you at 2.11 in Paris...
Jag frågade
-vad betyder det?
Han svarade
-jag vet inte, bara att jag vill ses igen